buss..

(skrev igår på bussen, men publiserade aldrig..)


Söndag, klockan är 7, det regnar & jag sitter på en buss på väg från min hemliga visit i linkan, tillbaka till oslot.

Egentligen skulle Andreas kommit till mig denna helg, men kunde inte för att han var tvungen att spela en match igår. Så helt enkelt packade jag en väska och åkte hem.

& Det har varit 3 dagar med han han han och han :)

Det finns inget bättre än att vakna upp, vrida o vända sig lite osen känna hans armar runt sig och inse att han faktikst ligger där brevid och vi har en hel dag framför oss tillsammans.



Tiden går så himla fort, känns som jag nyss satt på tåget mot, och nu sitter jag på bussen ifrån.

Åker för första gången buss4you & ångrar starkt att jag aldrig gjort det förr. Det är större säten än i vanliga bussar, de är i skin, det finns internet och el-uttag på varje plats. Längst bak finns kaffe&te maskin och allt är toppfräscht. Är framme i göteborg om 30 min , sen 30 min väntan där och sen mot oslo o är framme halv 12.



Nu börjar jag se slutet på min visstelse i oslo och får så blandade kännslor. Jag vet helt ärligt inte hur det känns..

När jag flyttar hem har jag varit där i 1år och 1 månad(!)
Känns som det var igår vi fyllde bilen och åkte mot sannergata 5a.


Jag älskar staden, folket & allt jag ser varje dag.
Jag har haft en otrolig tur med mitt jobb och alla polarnjenter. En underbar grupp personer som jag kommer bära med mig i hjärtat hela livet & jag bävar för den dagen jag kommer behöva säga hej då.

Jag har skapat ett liv där, ett kontaktnät , vänner.
Jag har lärt mig att jag är så jävligt mycket bättre än vad jag någonsin trott om mig själv, eller ens kunnat drömma om. Ett år i oslo har lärt mig mycket och jag är otroligt glad att jag gjort det. Att jag faktiskt tog steget ut i världen och gjorde någonting åt mitt trampande på ett o samma ställe. Att jag gjorde någonting för mig själv, någonting otroligt själviskt. Något som gjort mig starkare.



Det känns helt fel egentligen att frivilligt sluta från ett jobb jag älskar och går till, med ett leende på läpparna varje dag. Men någon gång är det nog. Någongång måste man ta yttligare ett steg i livet.



Nästa steg i livet tar jag för hans skull. Han har stått ut med det här väldigt länge och jag är honom evigt tacksam för det. För jag vet med handen på mitt hjärta att jag aldrig skulle göra detsamma, jag skulle aldrig förstå att han frivilligt skulle vara borta från mig den mesta tiden av ett år, för nått som tydligen var viktigare, än mig.

Men jag vet att det här har gjort oss otroligt starka, och vi vet att det är såhär det ska vara. Villket berg blir högre att bestiga än det här?

Mitt hjärta, nästa steg i livet är för oss. För dig.